Om boken: år / Miljön är gjord av atomer. Atomer kan dö eller de kan överleva – i denna mening är de nästan som människor. Ja, en banal, generellt sett, onödig jämförelse, eftersom människan själv består av dessa "osynliga människor." Som ett resultat av förfall lider också andra - det är så en atom föder strålning, det är så en person producerar laster, smärta, död. Och ändå finns det hopp, åtminstone att allt kommer att gå över... Men den radioaktiva kontamineringen - ondskan - har ännu inte försvunnit; käbblarna och stridigheterna avtog inte; människor har inte lärt sig, om inte att leva i fred, så åtminstone att samexistera fredligt. Kommer de att lyckas? Med oss... Kanske. Vad händer om inte? Då ska man tyvärr inte förkasta de dystraste prognoserna I denna triptyk förenas berättelserna av en idé, utan var och en av berättelserna är ett självständigt verk. Den visar världen av det förflutna, nuet och framtiden, som, som vi vet, är sammanlänkade. Den första världen är ett fält av evig strid, där själen lever med sitt enda syfte - att kämpa... Den andra världen är av döden, det finns inte ens ett fördärvligt hopp kvar... Den tredje världen är efter kriget, där krigets väsen förlorar sin mening... Det är i vår makt att förhindra sönderfall, eftersom den exakta vetenskapen inte tolererar reservationer. Helt säker kan man dock aldrig vara... men tvivel är kanske vårt främsta goda? Frälsning?